Linas reflektion över auskultationen

Jag gjorde min auskultation i en årskurs fem på en skola med alla årskurser, från förskoleklass till årskurs nio. I anknytning till skolan ligger även ett gymnasium. Klassen bestod utav totalt 20 elever, med en ansvarig lärare och två elevassistenter. Några elever i klassen har fastställda diagnoser och många elever har ett annat modersmål än svenska.

Den första känslan som slår mig när jag kliver in i klassrummet är hemtrevnad och mysigt. Det finns stora fönster ut mot skolgården. Väggarna pryds av stora kartor, en på Sverige och en världskarta. Det finns också planscher med olika motiv som har med skolan att göra och alfabetet, med både bokstäver och bilder, ovanför tavlan. Att man visar alfabetets bokstäver tillsammans med en bild kan kopplas till dual coding, vilket ökar elevernas minnespotential. På dörren ut från klassrummet sitter även kunskapskraven i varje ämne inplastade och uppsatta. På tavlan skrivs dagens schema varje dag, antingen av läraren eller av någon elev. Nu i juletider är det även julpyntat med tomtar och en julgran.

Det märks att klassen trivs med sin lärare och de två elevassistenterna. De har alla en bra relation till varandra och eleverna kan öppna upp sig för sin lärare med vetskapen om att det som sägs stannar mellan dem.

När jag träffade läraren och elevassistenterna innan första lektionen skulle börja berättade de om eleverna, deras diagnoser och arbetet de har gjort med klassen. De berättade att de inte alltid hinner med det som ska göras eftersom de måste göra annat, exempelvis lösa konflikter. Jag fick en bild av ett klassrum fullt av kaos. När jag sedan fick se eleverna under den första lektionen var det en helt annan bild jag fick se. Tack vare arbetet de har lagt ner och relationen mellan de vuxna och eleverna var det ett klassrum fullt av lugn och ro.

Under en lektion skulle eleverna göra eget smör samt filma processen med hjälp av iPad. En elev som aldrig tidigare hade vispat med en elvisp fick lära sig det genom att prova. Det, tillsammans med processen att göra eget smör, kopplar jag till John Deweys “learning by doing”.

En sak som jag kommer ta med mig från min auskultation är en metod som läraren använde sig utav när eleverna skulle vara tysta. Istället för att ropa, hyssja eller bara vänta ut eleverna har de i klassen kommit överens om att när läraren ställer sig vid tavlan och håller upp armen med tummen upp ska eleverna tysta ner sig och lyssna. Det är inget som hela skolan använder sig av, utan något om klassen tillsammans med läraren kommit överens om att det ska gälla.

Hur tänker ni kring att arbeta med klassen för att bli en grupp och skapa ett lugn? Är det okej att man inte hinner med allt man borde göra men har en fungerande grupp, eller är det viktigare att man hinner med allt som ska göras enligt läroplanen?