Morgan Alling berättar i sin bok Kriget är slut att han haft en väldigt tuff uppväxt med en alkoholiserad mamma, fattigdom och misshandel. Enligt barnkonventionen artikel 5 står det att “barnets förälder eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska hjälpa barnet att få det som barnet har rätt till”. I detta fall skedde inte detta, då Morgan och hans lillebror blev omhändertagna av myndigheterna och utplacerade på både barnhem och hos fosterfamiljer där de blev illa behandlade. I artikel 25 i barnkonventionen kan man läsa att staten regelbundet ska se till att barnet som har blivit omhändertaget av myndigheterna behandlas väl.
Varken lärare eller skolpersonal gör någonting åt det hela. Lärarna hade behövt vara lite mer uppmärksamma i just denna relation och kanske gett honom särskilt stöd då han var i behov av hjälp. Och utifrån boken kan man tolka det att han hade det svårt i skolan och även behövde prata med någon som lyssnade, så han kunde få känna sig sedd och hörd. Läraren löste istället “problemet” genom att utvisa Morgan från klassrummet om han var för stökig.
Enligt Salamancadeklarationen ska varje elev med eventuella svårigheter eller inbördes skillnader undervisas tillsammans, man ska tillgodose varje elevs behov samt inlärningsmöjligheter och därmed ge eleverna det stöd som krävs.
I deklarationen står det även att systemet för undervisning för barn med behov av särskilt stöd varierar från olika länder. I filmen “Indisk skolvardag - En resa till Varanasi” kunde man se att barnen hade olika standard på skolorna beroende på vilket område skolan låg i. Personalen i skolorna med mer välarbetade system har kunskapen att se om vilka barn som behöver särskilt stöd. Men i de fattiga skolorna är det svårt att både se behovet av särskilt och ha lärare med speciell utbildning, eftersom det inte finns pengar.
